Det är konstigt det där, hur livet kan förändras på en dag.

hur löven kan gå ifrån gröna till röda

 hur vattnet kan ändra konsistens till is

 hur hjärtat kan brista på på sekunder.

 hur människor man förr aldrig pratat med, plötsligt börjar bry sig.

medans de närmaste vännerna håller sig på en kant och avaktar tills rätt tillfälle. 
ett tag hatade jag att få frågan hur mår du, även från folk som inte visste vem jag var eller vad jag varit med om.

 det är konstigt det där , att efter en stund bryr sig inte folk längre, då man behöver dem som mest.

då som man smält verkligheten och insett sanningen. 

jag väntar fortfarande på att han ska komma hem,

 och ibland hör jag honom öppna dörren och stänga den, men när jag ser efter är ingen där.

 det är tron på livet efter döden som håller mig stark,

 det är tron att han finns hos oss som tröstar i en sorgens tid.

 men det händer trots det att knoppar brister när synen och hörseln inte bidrar till tron. 

Jag minns hur det kändes att stå framför kistan, och kolla på en man som alltid funnits där.

jag mins hur jag smekte hans kalla hand, och att det inte kändes verkligt.